Nummer 101

Det här blir den etthundraförsta gången jag skriver något i den här bloggen. Snacka om mycket mer än vad jag trodde när jag började! Det hela började med att jag skapade en användare för att kunna kommentera bloggarna som mina kompisar i USA hade. Sen började jag så smått skriva en egen, på engelska, för deras skull. Efter ett tag kom jag på att det skulle vara kul att ha en på svenska också. Och på den vägen är det...


Dansen igår blev tyvärr en besvikelse. Inte bandet, eller folket, eller middagen före, utan mig! Nacken stoppade inte mer än till paus. Snacka om otränad! Och med en begynnande (eller försvinnande?) magkatarr bestämde jag mig för att följa Annelie hem till paus. Men jag såg det mest som en uppvärmning inför nästa lördag, Rotanmaran missar man inte ostraffat!


Idag: Fyrtioårsfirande av svåger. (Eller blir min pojkväns systers blivande man min svåger? Jag tror det) Sen ska vi till Hortlax och äta middag, sova över och fira nyår i Sjulsnäs imorron. Så, ifall det här blir sista blogginlägget för i år vill jag bara passa på att säga:

Gott Nytt År! Och jag hoppas att era bästa stunder 2006 är lika bra som de sämsta 2007...

Finns som vithövdad också...

"Kusinträffen" i går blev riktigt mysig. Supergod mat, trevligt umgänge och en spelomgång som ledde till följande klassiker.

Spelet: Alias. Det går ut på att få sina medspelare att gissa ett ord utan att använda just det ordet.

Min kusin Siris beskrivning: "Det är som en stor fågel. Typ en kudde, men ta bort gottet..."

Rött svar: Örn! :)

Det strålar en stjärna...

Innan jag och Matte blev ihop hade jag knappt varit på sjukhuset. Visste inte ens vars akuten här i Stan låg. Nu är jag uppe i tre besök på akuten varav ett mitt i natten och ett i Piteå på Annandag jul. Suck. Som tur är var ju inget av besöken föranledda av någon livshotande situation, utan däremot en (nästan) bruten tumme, en akut magkatarr och en halkskada, men ändå. Man skulle ju kunna tro att jag har bättre saker att använda min tid till än att sitta på akuten... Nåja.

Julen var lugn och skön och underbar och... perfekt.

Julafton: Traditionell frukost "blejta" (egen stavning), frukostklapp, släktingar som kom och fikade och tittade på Kalle medans vi drack mammas underbara julaftonsaft som smakar sommar. Sedan middag ackompanjerat av Mattias "när får vi öppna julklapparna?". Sen julklappsöppning och en lugn och skön kväll.

Juldagen: Sovmorgon och sen en väldigt rolig fest och utgång på "Stäjtion äjt" (Station 8). :)

Annandagen: Kusinbarnsdop med alla mammas släktingar utom de tre Stockholmarna. Tio av mina tolv kusiner samlade. Kusinkort taget. Och sen upp till Piteå (och akuten).

Kort finns som vanligt på min engelska blogg. Länk till höger.

Nu: Liten "kusinträff" på med min andra släkt, pappas bror och hans familj kommer till Brönstjärn och äter.

Dan före dan...

Ibland...

Ibland får man sig en tankeställare. Det är när någon från ens omgivning försvinner. Det behöver inte vara någon nära, bara någon som man känner till och träffar lite då och då. När jag först får veta det brukar det kännas overkligt. Som om det inte är sant, egentligen. Det kan ju vara någon som tagit fel? Sen börjar jag ofta tänka på en speciell sak. Om han/hon visste att dom inte skulle leva längre, finns det något de ångrar att de gjort? Eller som de ångrar att de inte gjort? Och då går tankarna till nästa steg. Om jag dog imorgon, vad skulle jag då ångra?

Just nu kan jag säga att jag nog skulle ångra att jag dansade så lite min sista tid. Eftersom jag har vissa fysiska problem med att vara på två ställen samtidigt och jag har jobbat väldigt många danskvällar, har jag dansat alldeles för lite i höst/vinter. Det skulle jag ångra. Dans gör mig glad och får mig på gott humör, och det hade jag nog behövt nu. Och hand i hand med det går att jag nog skulle ångra att jag jobbat så mycket på sistone och umgåtts för lite med mina vänner och min familj. Men så tänker man inte. Inte förrän det händer något som får en att stanna upp och undra: Vad skulle jag ångra?

Extrema väder

Nu under hösten/vintern har jag redigerat under ett riktigt skyfall, en ordentlig snöstorm och nu en kväll med extrem halka. Vart är världen på väg? Och varför får jag aldrig sitta hemma i soffan och mysa under dessa kvällar utan måste vara här och komma på fynda rubriker? "Regnet det bara öste ner..." "Stormen kom som ett brev på posten" (inte min utan Åsas, bilden föreställde en brevbärare som försökte cykla i snöstormen). Kvällens rubriker är ännu inte satta. Väntar... Det gjorde även Matte. Två och en halv timme på en sandbil efter att ha ställt bussen tvärs över vägen. Inte kul att ha honom på vägarna i sånt här väder!

Ett blodigt inlägg

Idag har jag varit hos "vampyrerna" som vår f.d. chefredaktör brukade säga. På blodgivningen alltså. Jag hade ovanligt dåligt blodvärde idag. Gränsen är 125, jag brukar ligga en bit över 140, idag, efter fyra tester, hade jag mellan 128 och 132 och blev till slut godkänd. Jag skyllde på en viss månatlig händelse, men Matte trodde inte på den teorin.
"Det kanske är stress", påpekade han medan jag satt och åt/kastade i mig lunch.
"Jag tror jag har ätit för dåligt ett tag" kontrade jag samtidigt som jag försökte svälja den sista köttbullen och bära bort tallriken samtidigt för att hinna på jobbet och ändå blev jag sen.
Matte kanske har rätt?

Varför jag började ge blod är en annan historia. Första sportlovet jag hade körkort åkte jag, Josse, Emma och Stefan till Storklinta för att åka snowboard. Stefan hade inte åkt så mycket och föll så illa i backen att vi, efter en timmes väntan på ambulans och sedan några timmars nervös väntan hemma, fick veta att han spräckt mjälten. Utan det blod han fick efter den tid som hunnit gå sedan han spräckt mjälten tills han fick vård hade han kunnat dö. Då får man sig verkligen en tankeställare.

Och, för att citera en gammal klasskompis: "Alla gör vi den insats vi kan. Vissa har fadderbarn, vissa ger blod och andra ger pengar till cencerforskning." Sen utesluter ju inte en sak den andra, men man kan ju tänka så...

Förresten...

... ser jag att jag lovat en fortsättning på min blogg i söndags. Stunden hos Carina gjorde ont, men inte lika ont som sist, och nu är det mycket bättre. Tvätten hanns med eftersom Matte var ledig mitt på dagen, ibland är hans schema lite otydligt. Att använda Davids skrivare gick inge bra eftersom det svarta bläcket var nästan slut. Men pappas jobb blev räddningen. Tur man har en förstående familj! Så en sten lyftes från min "Att-göra-lista" när jag äntligen blev av med schemana. Jag skickade ut ett mass-SMS med att nu fanns scheman, löner och julklappar på bion och har fått några roliga svar tillbaka.

"Tack! Och God Jul! Då är en kanonchef :) hoppas du tycker det går bra och inte jobbar ihjäl dig."

"Bra jobbat med schema och allt".

Sånt värmer...

Favorit i repris

Toppen:
1. 2 år imorron
2. Snö!
3. Snart jullov

Botten:
1. Posten
2. Poståkeriet
3. Försvunna kablar

Arg, inte ledsen

När jag blir riktigt, riktigt arg, vet ni vad jag gör då? Jag börjar gråta! Hur störande är inte det? Att försöka skälla ut folk men knappt kunna prata. I dag har jag varit riktigt, riktigt arg. Det är en kombination av norska tekniker, sata-poståkeriet och ett paket med försvunna kablar som gör mig så arg. Jag har inte tid att springa runt och leta paket som inte står där dom ska stå utan "en halvtrappa ner för att de inte ska synas från vägen". Men då ser ju inte jag dom heller!!! Och vet jag inte var det står, hur ska jag då veta att det kommit?! Förbannelse. Nä, nu retar jag upp mig igen. Kanske kan en Familje-ingångssida göra mig på bättre humör?

Förresten har jag lagt upp lite bilder på min engelska blogg (länk till höger) för er som vill se.

Segt...

Runt om mig diskuteras de onödigaste julklapparna (på grund av en artikel som kommer imorgon). Högst på listan finns tydligen fondue-set, något som flera här har men aldrig använder. "Man måste ha bra kött, annars blir det segt". Kanske lika segt som det är här just nu i väntan på mer sportsidor att göra...

Vad är då den onödigaste julklapp jag fått? Svårt att säga... Alltid finns det ju någon anledning till att man vill ha något och om inte annat kan man ju ge det till Myorna. Nä, jag måste nog fundera på saken och återkomma.

Fem timmar och en kvart kvar innan jag får gå hem och sova. Och imorron ska jag hinna en rygg-plågarstund med Carina, tvätta tonvis med tvätt, skriva ut nästa års scheman på bion hos David, vika och stoppa dessa i kuvert och allt detta ska hinnas med innan klockan tre då jag börjar jobba. Men det blir nog inga problem, eller? Spännande fortsättning imorron... =)

Julstämning

Jag och pappa var på mammas konsert igår kväll. Vilken stämning. Och vilken julstämning man fick. Sista låten stod de (och de tre andra körerna som var med) utplacerade i kyrkan med varsitt ljus i händerna. Och sen när de höjde ljusen samtidigt (det låter enkelt, jag vet) då fick jag nästan rysningar. Oj oj... Och med snön som kommit, och stannat, de senaste dagarna... Och idag är det bara en vecka kvar till julafton! Och på onsdag får jag "jullov" i nästan en vecka! Kan det bli bättre?

Jingle bells, jingle bells... :)

Toppen och botten

På sporten har de något som kallas toppen och botten. Varje dag väljer de något som är bra och något som är dåligt och hittar på någon fyndig förklaring om varför. Det publiceras sedan längst upp på sport-tvåan. Idag tänkte jag göra en egen liten "toppen och botten"-lista.

Toppen:
1) Bredband hemma igen. Skönt!
2) Börjar inte förrän fem på Norran och har inte tänkt gå ner till bion förrän typ tre. Härligt!
3) Smörgåstårta i går kväll igen. Gott!

Botten:
1) Min stora Lasse Åberg-tavla bestämde sig för att ta självmord i veckan. Nu ligger den bakom soffan med glaset i bitar. Måste köpa en ny ram. Trist!
2) Jag förlorade auktionen i går. Bara att leta vidare efter en bok som inte verkar existera! Jobbigt!
3) Regn. Regn. Regn. Blött!

Pepparkaksskorpor

Visst låter det gott? Fick tips av Soffan i dag och har redan skrivit ut receptet. Nu är bara frågan när jag ska hinna baka dem... De ska ju vara en hel timme i ugnen efter gräddningen. En timme! När är jag någonsin hemma så länge i sträck? Måste försöka ta mig i kragen och baka lite. Har ju inte ens gjort pepparkakor eller den endaste lilla cookie sen vi flyttade.

Sen är jag mitt i en auktion på Tradera. En efterlängtad bok som inte finns på någon enda bokhandel vill jag köpa. Men någon eländes typ håller på och bjuder över, så nu sitter jag och håller ett tag på mitt bud. Bara fem timmar kvar...

Fortsättning följer...

Kryddstarkt

Ni som känner mig vet att jag inte gärna äter kryddstark mat. Jag håller på att försöka lära mig, men nej, jag använder fortfarande inte hela påsen med kryddor när jag gör tacos.

Ett ställe som är bra för min inlärning är Wok & Roll. Satay Kyckling med jordnötssås. Mums! Måste ätas ibland, även om den är lite kryddig. I dag blev det kycklingwok med äggnudlar. Också väldigt gott men lite i överkant kryddigt för mig. Men med några små pauser och en cola gick det riktigt bra. Och gott var det också!

I morgon blir det lite lajvande för mig. Ska hjälpa Tea med en bankett. Så när jag vaknar imorgon är det bara att slå på tidsmaskinen. Medeltiden, here I come!

Suck...

Det värsta med att hosta som jag gör, efter typ tre veckors förkylning, är att jag inte kan gäspa, sucka eller ta ett djupt andetag utan att börja hosta. Att varken jag eller Mattias kan sova ordentligt på grund av återkommande hostattacker kommer väl i andra hand. Eller?