Ett blodigt inlägg

Idag har jag varit hos "vampyrerna" som vår f.d. chefredaktör brukade säga. På blodgivningen alltså. Jag hade ovanligt dåligt blodvärde idag. Gränsen är 125, jag brukar ligga en bit över 140, idag, efter fyra tester, hade jag mellan 128 och 132 och blev till slut godkänd. Jag skyllde på en viss månatlig händelse, men Matte trodde inte på den teorin.
"Det kanske är stress", påpekade han medan jag satt och åt/kastade i mig lunch.
"Jag tror jag har ätit för dåligt ett tag" kontrade jag samtidigt som jag försökte svälja den sista köttbullen och bära bort tallriken samtidigt för att hinna på jobbet och ändå blev jag sen.
Matte kanske har rätt?

Varför jag började ge blod är en annan historia. Första sportlovet jag hade körkort åkte jag, Josse, Emma och Stefan till Storklinta för att åka snowboard. Stefan hade inte åkt så mycket och föll så illa i backen att vi, efter en timmes väntan på ambulans och sedan några timmars nervös väntan hemma, fick veta att han spräckt mjälten. Utan det blod han fick efter den tid som hunnit gå sedan han spräckt mjälten tills han fick vård hade han kunnat dö. Då får man sig verkligen en tankeställare.

Och, för att citera en gammal klasskompis: "Alla gör vi den insats vi kan. Vissa har fadderbarn, vissa ger blod och andra ger pengar till cencerforskning." Sen utesluter ju inte en sak den andra, men man kan ju tänka så...